Bara det att jag inte haft nåt att orka skriva om. Jag har inga egna känslor just nu. One Tree Hill är slut (tills januari) så jag har inte ens deras känslor längre. Har ingen serie som jag maratontittar just nu. Det är jobbigt. För då börjar ens egna känslor som man kanske hade att titta fram. Jag vet inte vilka känslor det är men jag orkar inte ha dem. Likgiltigheten känns som min vän.
Förstår ni?
Jag vet inte. Det kanske är dags att skaffa sig ett eget liv, vad det nu innenbär. Jag har ju massor av vänner, många nära. Bra familj, bandet, jobbet etc. Men ändå vill jag mest fly verkligheten o bli ett med TV-serierna.Framför allt har jag inget speciellt att säga om mig själv eller mina känslor. Liksom.
Här är det som gjort mig gladast den senaste tiden:
Joss Whedon gör ny TV-serie - Dollhouse ska den heta.
Plotten:
Echo (Eliza Dushku) [is] a young woman who is literally everybody's fantasy. She is one of a group of men and women who can be imprinted with personality packages, including memories, skills, language—even muscle memory—for different assignments. The assignments can be romantic, adventurous, outlandish, uplifting, sexual and/or very illegal. When not imprinted with a personality package, Echo and the others are basically mind-wiped, living like children in a futuristic dorm/lab dubbed the Dollhouse, with no memory of their assignments—or of much else. The show revolves around the childlike Echo's burgeoning self-awareness, and her desire to know who she was before, a desire that begins to seep into her various imprinted personalities and puts her in danger both in the field and in the closely monitored confines of the Dollhouse.
Underbart. Kan bli hur bra som helst!
Now I'm gonna go back to my brooding bitternes.
Tidens Melodi: Regina Spektor - Better
If I kiss you where it's sore
If I kiss you where it's sore
Will you feel better, better, better
Will you feel anything at all
Will you feel better, better, better
Will you feel anything at all
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar