En sån dag i dag

I dag vill jag bara krypa i hop i ett hörn och gråta.
För många I-landsproblem.
För tre veckor sedan blev min jacka stulen på krogen. Det tyckte jag var jättetrist för det var ett stort affektionsvärde i jackan. Kallt som faan var det den natten oxå. Men jaja, shit happens.

Förra helgen när vi spelade försvann våra mickar och min micksladd. Mickarna kostar mellan 1 200-1 500 kr styck och sladden kanske 400-500. Pengar jag inte har. Suck.

Förra veckan blev jag magsjuk och låg hemma och mådde skrutt. Är fortfarande lite knäsvag och sliten.

Karro flyttade ut i lördags och när de fyllt flyttbilen och jag skulle ut och åka efter för att hjälpa till vid den nya lägenheten så hittar jag inte bilen. Visste 100 %-igt vart jag hade parkerat men man blir ju osäker när den inte står där den ska så jag gick runt runt på Söder och letade innan jag konstaterade att den biltt snodd. O_o Jävla skit. Min Flamma!

Allt jävla skit kring detta. Ringa polisen. Ringa försäkringsbolaget. Ringa polisen igen och be om diarienumret. Ringa Vägverket och ställa av bilen. Allt som låg i bilen som försvunnit. Skivor, tält, sovsäckar....

Jag har inga pengar. Mina SL-kuponger räcker så att jag kan ta mig TILL jobbet hela veckan men inte från. Så det bilr att gå hem varje dag. Skitbra motion förvisso, men jag är inte frisk och faan för trött för att ens sitta upp. Men men. Bara att knalla.

Bo ensam. Jävligt kul... Visst, det har sina fördelar att inte bo så trångt med så många grejor. Men.. är ensamhet verkligen kul? NEJ. Saknar Karro jättemycket redan. Har varit hos henne nästan hela helgen iofs, men ändå. Känns konstigt. It's the end of an ERA! :( Kommer ta en lång period att vänja sig vid att bo ensam igen. Det var länge sen nu.

På jobbet är det jättemycket att göra och alla jobbar häcken av sig hela tiden. Trots det håller cheferna på och pressar oss ännu mer. Det blir kul för dem när vi alla poppar och går berzerk som Michael Douglas i Falling Down.

Fy faan.

Näe.. I dag känns livet inte så intressant att leva.

Dagens låt: Joanna Newsom - Peach, Plum, Pear

This was unlike the story
it was written to be
I was riding its back
when it used to ride me.

And we were galloping manic
to the mouth of the source
we were swallowing panic
in the face of its force.

And I am blue, I am blue, and unwell,
made me bolt like a horse.