Trustfund!

Det har hänt! Varje månad sätter jag undan minst 500 kr till mitt sparkonto men varje månad blir jag tvungen att ta tillbaka dem igen för att pengarna tatt slut. Men nu har det alltså hänt. Jag har pengar på sparkontot! Fett!

Feministisk romantik?

Förhållanden. Hur lätt är det egentligen? Under mina år som singel har jag blivit raggad på av alldeles förmånga gifta män, nyblivna pappor, killar vars tjejer är gravida, mestadels är det upptagna något äldre män som visat intresse. Vad faan e de om?

Jag drömmer om förhållande, om barn och allt det där. Men hur troligt är det att lyckas träffa en kille som INTE kommer betee sig så som jag sett att alldeles för många män gör?

Ja, killar, detta gäller även upptagna tjejer som går ut o plockar upp er. Som singel så har jag alltid haft åsikten att om man inte känner killens tjej så behöver man inte lida av några samvetskval. Jag står fast vid det. I några av de ovan nämnda fallen har jag nämligen fallit dit och glatt låtit mig charmas. Det har ju varit trevligt. Men man har ju undrat varför inga obundna killar vill kramas med en.

När man väl hittar nån, kan man bli nöjd då? Är man för förstörd av erfarenheter som singel? Eller ännu värre, är man förstörd av TV/Film? Jag må vara feminist och vilja ha jämlikhet på alla plan men trots det drömmer jag om att bli uppvaktad. På riktigt. Så som på TV.

Jag vill ha blommor, suprise-picknick på vardagsrumsgolvet med filtar och en flaska vin och kanske Damien Rice i högtalarna. Så där som på film. Perfekta dater där man bara sitter o ler åt hur kära man är i varandra. I want to be romanced!. Bli bjuden på sitta-ner middag med tända ljus.

Jag har själv i ett tidigare förhållande bjudit på en del cheesy romantik. Det är kul. Man borde gör det mer. Men man gör det inte. Man sitter bara där i soffan och undrar varför livet aldrig är som för highschool-ungarna i The O.C, Gossip Girl,One Tree Hill. Och är man lycklig och det är för lätt så önskar man att man kunde ha lite passion, ett uns av drama, kommer drama så önskar man bara att livet kunde vara lätt.

Hur är det meningen att man ska kunna bli nöjd med det man har? Hur ska man kunna sluta jämföra sig med Peyton Sawyer eller Serena van der Woodsen?

Jag vill faan bli uppvaktad. Det har jag aldrig blivit. Come on! Wine, dine and 69 me!

Trettitvå men fin som sjutton?

Man börjar bli gammal.
Ja, jag får fortfarande iaf sju gånger av tio via leg på bolaget och tjugoåringar brukar häpna när de hör hur gammal jag är. Men åren börjar faktiskt synas nu.

Upptäckte för ett par veckor sen att hyn i ansiktet förändrats. I pannan syns enskilda porer, överallt. Det kanske inte e konstigt, men det har inte gjort det förut... Tur att jag har pottlugg för tillfället.

Rynkor under ögonen har jag haft i tio år så det är inget nytt, men i kombination med resten av mig ser jag härjad ut.

Mina knän ser gamla ut oxå. Det kan ju vara för att man har "några"... "trivselkilon".. men de ser hängiga och rynkiga ut. Inte unga och virila med skrubbsår från vilda lekar. (eh..)

Mina händer ser gamla ut. De är slitna och torra och inte alls som sånna fina babyhänder som yngre folk har.

Mina leder och ryggen känns. Höfterna känns och jag har nåt som kan vara början till diskbråck i vänstra ryggslutet. Smidig som en gravid åttioåring. Ledvärk har blivit ett bakissymptom. Vad faan e det om?

Det är konstigt att vara trettiotvå, ha en kropp som känns som sextiotvå och ett sinne som känns som tjugotvå. Hur kombinerar man det?

Sitter allt i mitt vinnande leende?